Om Ostindiska kompaniet

Ostindiska Kompaniet grundades 1731 i Göteborg och upplöstes formellt 1813. Föregångare fanns i andra sjöfarande nationer, de hade monopol på sin handel med ostindien och de såg det nybildade svenska kompaniet som en allvarlig konkurrent. Också inom landet möttes kompaniet av en stark opposition – det protesterades mot importen av främmande manufaktur och lyxvaror. Kompaniet var dock mycket framgångsrikt och inbringade stora vinster.

Till att börja med var kompaniet organiserat efter en äldre företagsmodell utan något beständigt kapital. Verksamheten indelades i oktrojer (dvs. i de perioder för vilka ett tillstånd att bedriva affärsverksamhet hade getts): 1:a oktrojen varade åren 1731–1746, 2:a oktrojen varade mellan 1746 till1766, 3:e oktrojen 1766–1786, 4:e 1786–1806 och 5:e och sista oktrojen åren 1806–1821.

Totalt utrustade kompaniet 132 expeditioner. I regel varade en resa i ett och ett halvt år och den avslutades med en auktion i Göteborg. Efter varje expedition övertogs fartygen formellt av nya ägare (det rörde sig dock i regel om samma personer). 1753 inrättades en ständig fond med ett varaktigt bolagskapital.

Formellt rör det sig om en serie ostindiska kompanier även om ägarstrukturen i stort var densamma. Av oktrojerna var nog den andra mest framgångsrik, nya fartyg byggdes och 22 expeditioner genomfördes, de flesta till Kanton, de gav en vinst på nära 350% enbart i utdelningar. En fast kapitalfond inrättades och bland de största aktieägarna skulle tolv huvudparticipanter väljas med uppgift att revidera räkenskaperna. Affärerna omgavs av stor sekretess och räkenskapsböckerna brändes efter revisionen, vilket gör det svårt att beräkna kompaniets omsättning och utdelning.

 

 


Läs mer:

 Om kompaniet
 Affärsverksamheten
 Männen bakom kompaniet
 Den privata handeln



Illustration ur "Fartygstyper i Swenska Ostindiska Compagniets flotta", Hugo Hammar, 1931.