Om kompaniet: Affärsverksamheten

Affärsidén bakom Svenska Ostindiska Kompaniet var att med ensamrätt få bedriva handel och sjöfart på Ostindien och andra platser öster om Godahoppsudden. De fördelar som framhölls var att man skulle få avsättning för manufakturverkens produkter och att de ostindiska varorna skulle komma landet tillgodo utan mellanhänder.

Man skulle få använda så många skepp man ville. Skeppen måste vara byggda och rustade i Sverige. De skulle bära svenskt flagg och vara utrustade med svenska och algeriska pass, de sistnämnda för att skydda mot nordafrikanska pirater. Manskapet var befriat från militärtjänst. Kompaniet var befriat från de flesta statliga avgifter och tullar. Namnen på de som investerade i bolaget hemlighölls liksom räkenskaperna.När varorna väl var sålda på auktionen i Göteborg var köparna befriade från alla former av skatt och avgifter. De kunde sedan i sin tur sälja varorna vidare både inom och utom Sverige.

En av förhoppningarna hade varit att man skulle få ökad avsättning för svenska produkter. Det blev ingen framgång. I Kanton ville man bara ha spanska silverpiastrar i utbyte. De svenska varorna – järn, stål, metallmanufaktur, trävaror och kläde avyttrades i Europa.




Illustration ur "Ostindiska kompaniets saga: historien om Sveriges märkligaste handelsföretag", Eskil Olàn, 1920.


Läs mer:

 Om kompaniet
 Affärsverksamheten
 Männen bakom kompaniet
 Den privata handeln




Citatet ovan är hämtat ur ett brev från Jean Abraham Grill till den kinesiske affärsmannen W. Poankeyqua. I brevet påpekar Grill vänligt men bestämt att han förväntar sig att få betalt för en faktura som förfallit sedan länge. Grill är mån om att hålla sig väl med köpmannen och vill samtidigt inte heller att direktörerna i kompaniet ska bli medvetna om den uteblivna betalningen.