Expeditionerna


Ön St Helena i Atlanten besöktes ofta av
svenska fartyg från mitten av 1700-talet.
Ur "Ostindiska kompaniets saga"
av Eskil Olàn.

Handelsexpeditionerna till Ostindien varade cirka ett år. Resorna påbörjades i regel mitt i det svenska vintermörkret. Det var i december eller januari månad som ostindiefararna satte segel och stävade ut över Nordatlanten, för att senare kunna dra nytta av gynnsamma vindar på varmare breddgrader.

Det Svenska Ostindiska Kompaniet kom under sina verksamma år att bygga allt större och stabilare skepp för att säkrare kunna färdas över haven, och för att kunna ta allt större laster med sig hem. Expeditionerna var förenade med stora utgifter både för skepp och för besättning, men framförallt medförde exporten av varor också risker då man i några fall led skeppsbrott och således förlorade både skepp, besättning och utfraktade varor.

Det är expeditionerna och handeln med Ostindien som utgjort kompaniets kärnverksamhet. Det är genom dessa långa resorna över världshaven som vi idag får en inblick i resvägen, livet ombord ostindiefararna, människorna som arbetade för kompaniets räkning och de öden och umbäranden som expeditionerna medförde.

Arkivhandlingarna som finns kvar efter kompaniets verksamhet och enskilda individers privata brevväxling ger oss en bit av verkligheten. Tillsammans med medresenärers dagböcker och senare tiders efterforskningar får vi en unik och spännande bild av ett företag som bidragit till svenskt skeppsbyggeri, import och utveckling av nya handelsvaror samt ett kulturutbyte med en för dåtidens Sverige relativt okänd del av världen.


Läs mer:

 Expeditionerna
 Kompaniets skepp
 Resvägen
 Livet ombord
 Besättning och medresenärer
 Olyckor och skeppsbrott  Reseberättelser